Guldhjärta
När jag var på väg hem för att hämta några saker till senare när jag skulle möta Liv bestämde jag mig för att jag skulle ta en genväg genom hollow woods. Jag hade inte mycket tid på mig, den var redan 3. Så jag gick igenom Hollow woods, ärligt talat var det väldigt obekvämt, Jag kände mig övervakad, förföljd på något sätt.. Jag kollade bak var femte sekund men såg aldrig någon bakom mig ändå, Varför kände jag mig så obekväm då för? Jag var så upptagen men att kolla bak och vara rädd att jag inte märkte att jag hade kommit till min tomt, Och jag gick rätt in i vårt äppleträd. Rätt in i ansiktet på näsan, "AJ" skrek jag och gick muttrande upp på mitt rum. Jag frågade mamma vart jag hade lagt mina byxor där jag stoppat ner myntet, Mamma kanske visste? Mamma sa "Nej ledsen älskling, Har ingen aning? Kanske i tvätten, Ska du gå och kolla?" Jag sprang så fort jag kunde ner till källaren där tvätten brukade ligga. Jag kastade alla kläder åt sidan som inte var mina byxor och leta förtvivlar efter mina gamla jeans.
Jag letade och letade lite till. Till sist hittade jag dem och började genast leta i fickorna.
En kall rysning spred sig igenom mig och paniken började komma, Myntet var inte där? Vart kunde myntet vara!?
Jag ropade på mamma förtvivlad och stressad. Mamma kom "så fort hon kunde" vad hon sa iallafall.... Jag skrek nästan på mamma p.g.a paniken jag hade inom mig. Jag skrev "VART KAN MYNTET VARA MAMMA" med en gråtklump i halsen.
Mamma var tyst en stund och tänkte medans jag väntade desperat efter svar "Hon måste veta, Hon måste veta" Var det enda jag tänkte på.. Efter en stund sa mamma "Åh juste! Jag tog ut myntet och la det på ditt skivbord, Gå och kolla där, Jag är säker på att det är där om inte grannens katt tagit den" Sen fnittra hon till och gick. Jag sprang upp till mitt rum och kastade mig nästan över skrivbordet, "JA" sa jag lättat för mig själv och stoppade ner det i fickan. Jag kollade på klockan och blev åter igen stressad, Jag hade inte packat ner mat eller något som vi behövde och den var redan kvart i 4! Det tog mer en 20 minuter att gå till skolan! Jag sprang till pappa och frågade om han kunde köra mig till skolan. Som tur hade han inget jobb kvar att göra för dagen och körde mig till skolan. Jag kollade på skolklockan som fanns på skolgården, "Precis i tid" tänkte jag och sprang bakom skolan, Och förhoppnings vis skulle möta Liv där. När jag var bakom skolan såg jag Liv springa glatt mot mig och vinkade "Hej Veronica". När hon väl var framme frågade hon mig "Tog du med myntet och maten?"
Jag var nervöst tyst i kanske några sekunder. Sen började jag "Eh...umh..alltså...eh"
Liv avbröt mig och sa "Du hann inte va?" Och ledde retsamt mot mig. "Ja förlåt, Det tog lite tid att hitta myntet liksom, Hehe..." Och kollade pinsamt bort mot skogen och kliade mig på armen. "Tur att jag tog med två mackor då" Sa Liv och började le igen. Jag pustade ut glatt. "Kom nu! Snart blir det mörkt!" Liv började springa bort mot ett stort berg några kvarter bort. Och jag sprang efter.
När vi var framme på toppen av berget satte vi oss ner och njöt av de goda gurkmackorna, Det var trååkigt att vänta, det var verkligen super tråkigt att vänta. Men efter en låång stund var det tillräckligt mörkt för att fullmånen skulle synas. Vi reste oss upp hastigt och kollade nervöst men ändå taggade på varann. Liv nickade på mig som ett tecken på att "nu kör vi" Vi riktade mynten mot skyn Och väntade.
Helt plötsligt började mynten lysa, bara starkare och starkare. Till sist hände något som jag inte var beredd på.. Det fanns bara i sagor.
"Liv, ser du!" Sa jag stressad och chokad
"Jag ser Veronica! Jag är rädd! Jag vill här ifrån!"
Ur rädslan och choken fick jag ut mig ett "SPRING"
Men mer hördes inte efter det, för då kom en smäll och vi båda föll bakåt....
Jag letade och letade lite till. Till sist hittade jag dem och började genast leta i fickorna.
En kall rysning spred sig igenom mig och paniken började komma, Myntet var inte där? Vart kunde myntet vara!?
Jag ropade på mamma förtvivlad och stressad. Mamma kom "så fort hon kunde" vad hon sa iallafall.... Jag skrek nästan på mamma p.g.a paniken jag hade inom mig. Jag skrev "VART KAN MYNTET VARA MAMMA" med en gråtklump i halsen.
Mamma var tyst en stund och tänkte medans jag väntade desperat efter svar "Hon måste veta, Hon måste veta" Var det enda jag tänkte på.. Efter en stund sa mamma "Åh juste! Jag tog ut myntet och la det på ditt skivbord, Gå och kolla där, Jag är säker på att det är där om inte grannens katt tagit den" Sen fnittra hon till och gick. Jag sprang upp till mitt rum och kastade mig nästan över skrivbordet, "JA" sa jag lättat för mig själv och stoppade ner det i fickan. Jag kollade på klockan och blev åter igen stressad, Jag hade inte packat ner mat eller något som vi behövde och den var redan kvart i 4! Det tog mer en 20 minuter att gå till skolan! Jag sprang till pappa och frågade om han kunde köra mig till skolan. Som tur hade han inget jobb kvar att göra för dagen och körde mig till skolan. Jag kollade på skolklockan som fanns på skolgården, "Precis i tid" tänkte jag och sprang bakom skolan, Och förhoppnings vis skulle möta Liv där. När jag var bakom skolan såg jag Liv springa glatt mot mig och vinkade "Hej Veronica". När hon väl var framme frågade hon mig "Tog du med myntet och maten?"
Jag var nervöst tyst i kanske några sekunder. Sen började jag "Eh...umh..alltså...eh"
Liv avbröt mig och sa "Du hann inte va?" Och ledde retsamt mot mig. "Ja förlåt, Det tog lite tid att hitta myntet liksom, Hehe..." Och kollade pinsamt bort mot skogen och kliade mig på armen. "Tur att jag tog med två mackor då" Sa Liv och började le igen. Jag pustade ut glatt. "Kom nu! Snart blir det mörkt!" Liv började springa bort mot ett stort berg några kvarter bort. Och jag sprang efter.
När vi var framme på toppen av berget satte vi oss ner och njöt av de goda gurkmackorna, Det var trååkigt att vänta, det var verkligen super tråkigt att vänta. Men efter en låång stund var det tillräckligt mörkt för att fullmånen skulle synas. Vi reste oss upp hastigt och kollade nervöst men ändå taggade på varann. Liv nickade på mig som ett tecken på att "nu kör vi" Vi riktade mynten mot skyn Och väntade.
Helt plötsligt började mynten lysa, bara starkare och starkare. Till sist hände något som jag inte var beredd på.. Det fanns bara i sagor.
"Liv, ser du!" Sa jag stressad och chokad
"Jag ser Veronica! Jag är rädd! Jag vill här ifrån!"
Ur rädslan och choken fick jag ut mig ett "SPRING"
Men mer hördes inte efter det, för då kom en smäll och vi båda föll bakåt....